Tina ja, det är min bästa kompis. Hon är också en västgötaspets, precis som jag. Världens snyggaste och trevligaste tjej om jag får säga det. Men ibland måste jag visa att det är jag som bestämmer, som när vi ska gå ut. När matte släpper ut oss genom dörren då springer jag efter Tina det fortaste jag kan för att försöka sätta henne på plats. Men hon bara springer och springer och jag hinner aldrig ikapp henne, hon är alldeles för snabb, vad det nu ska vara bra för.

Sedan när matte ska gå ut ochgå med oss så går inte Tina. Hon fort-
sätter att springa så att matte får skrika tillbaka henne hela tiden. Jag, jag går fint och lugnt bredvid matte jag minsann, men det där yrvädret Tina bara far omkring. Men hon kanske lugnar ner sig, när hon blir lite äldre får jag hoppas. Jag blir trött bara av att titta på henne.

En gång i vintras hade vi särskilt roligt Tina och jag. Husse skulle åka bort och matte och barnen skulle åka på bio. Jag hade inte fått träffa Tina på väldigt länge för att hon löpte. Nu när ingen i familjen skulle vara hemma så tog de Tina med på övervåningen (hon törs inte gå ner för vår svåra trappa, men jag törs gå upp) och mig låste de in på undervåningen. Sedan åkte de! De åkte ifrån oss!! Jag kände den där speciella doften från övervåningen som jag bara inte kan motstå! Dumma (eller snälla) människor begriper de inte bättre? Så vad är en dörr? En ynka dörr, inte skulle väl den få stopp på mig så jag inte skulle kunna komma upp på övervåningen? Nej, minsann, jag lyckades allt att få upp den, men jag berättar inte hur för det får inte husse och matte veta.

När familjen kom hem så var jag och Tina på övervåningen båda två. Vilket ståhej det blev. Hur har Knutte kommit dit och vad har hänt? frågade de. Vi var i alla fall jätteglada och inte tänkte vi berätta vad vi hade gjort heller! Det hade väl inte de med att göra!

Ja, ja, sedan den dagen var det inget som var sig likt längre. Jag fick ju förstås inte träffa Tina på tu man hand igen. När det hade gått en tid efter vårt fredagsnöje så tog de med Tina på ultraljud. Veterinären sade att hon såg något som skulle bli en valp, men att innan det 45:e dygnet kan det bara försvinna och ni märker ingenting. Vi märkte ingenting...

Men Tina hon blev rundare om magen och ville inte åka bil längre. Hon älskar att åka bil i vanliga fall. Ja, älskar och älskar, hon lägger sig bara ner på sätet och ligger och latar sig, sedan somnar hon och låter mig göra grovjobbet! Fastän man åker bil så måste man ju ha koll på läget, men det begriper inte hon. När vi sedan var ute så kunde jag springa fortare än henne, vilken känsla!

Matte räknade dagarna tills Tina skulle valpa och det var ett tempande hit och dit. Dagarna gick och gick och ingenting hände, till och med en elefant skulle ha hunnit med att få ungar (kanske, jag kan inte så mycket om dem, har bara sett på TV). Till sist så förstod matte att det inte skulle bli några valpar, lika bra var det tyckte jag. Det är nog jobbigt med sådana där små kryp.

Men nästa gång Tina löper så kanske jag ska få träffa Tina på riktigt, har matte sagt och då ska hon vara med. Vad ska det vara bra för? Jag får ju inte vara med när... Nu är du tyst säger matte! Det är väl bäst då att knipa igen mina ojämna tänder ett tag.
Nå väl, hon får väl vara det då. Vi får se om det blir några småknuttisar framöver. Jag återkommer med det senare i så fall.
Tack för mig!